Ryktet säger att Israel nu gör sig redo att anfalla och oskadliggöra Irans kärnvapenanläggningar. I mina ögon är detta inte konstigt alls. Ahmadinejad har ju trots allt sagt att han tänker bomba bort Israel från kartan. Det internationella samfundet är som vanligt passivt och USA tycks inte längre vara redo att göra vad som krävs…
I en debatt nyligen skrev jag att jag aldrig kommer återvända till den rena rasmaterialismens ideologi, och således inte heller till kampen för våran etniska bevarelse. Låt mig dock här utveckla detta resonemang något.
Emedan de organisationer / partier i vårt land som idag bedriver sådan kamp överlag är ytterst ovärdiga samma kamp; utvecklas samtidigt de s k identitärerna numera i mer mogen riktning. Inte minst tack vare brottet med den nationella rörelsen. Vilket faktiskt gör mig litet hoppfull.
Några ideologiska hinder existerar nämligen egentligen inte för mig, som har en annan syn på etnicitet, att samarbeta med sådana som arbetar för etniskt bevarande; så länge detta arbete utförs på ett smakfullt sätt.
Själv anser jag som bekant att det endast finns andlig ras, utan att för den sakens skull alls förneka existensen av generella biologiska skillnader mellan jordens stora folkkollektiv.
I ett framtida Europa bör dessa båda grupper kunna samexistera och samarbeta; dels således smakfullt etniskt medvetna européer; dels pro-européer för vilka etnicitet spelar mindre roll.
Dessa båda grupper borde kunna tolerera varandra och dra nytta av varandra i ett pluralistiskt samhälle.
Det skulle naturligtvis underlätta med en fullskalig repatriering av alla muslimer och andra femtekolonnare som befinner sig här i Europa, såsom t ex en stor mängd vänsterslödder som sökt sig hit från Sydamerika.
Folk som reser och träffar sina hjärtans kära på andra sidan jorden, adopterade och folk som redan befinner sig här tack vare vår asylpolitik, etc, och som jpbbar hårt på sin integration (vilket bör inkludera en konversion från Islam); skall dock naturligtvis stanna kvar här och hjälpa till med att återuppbygga Europa.
I ett framtida Europa som gjort upp med etnomasochismen finns det plats för såväl etnisk bevarelse som andligt rastänkande. På så vis återuppbygger vi det traditionella Europa…
Det har hunnit gå ca femtio år innan man träffar på uppgifter om gladiatorkamper i källorna igen.
År 216 f v t (före vår tid), samma år som romarna led ett förödmjukande nederlag mot kartagerna, lät den avlidne ex-konsuln Aemilius Lepidus tre söner under tre dagar fyrtiofyra gladiatorer (tjugotvå par) uppträda vid begravningsspelen för fadern.
De utfördes vid Forum Romanum, den politiska maktens centrum i Rom, som av utrymmesskäl föredrogs framför det äldre Forum Boarium. Vid Marcus Valerius Laevinus begravningsspel 200 f v t engagerades femtio gladiatorer och 183 f v t hade antalet stigit till etthundratjugo.
Året 174 f v t anordnades flera begravningsspel. Det mest uppseendeväckande höll Titus Flaminius för sin far, en högtid som varade i fyra dagar och där sjuttiofyra par gladiatorer kämpade. Åren därpå växte omfånget på begravningsspelen lavinartat. Året 160 f v t finner man ett mycket tydligt bevis på hur populära de var. Mitt under en välbesökt teaterföreställning, premiären på Terentius komedi Hecyra, lämnade hela publiken plötsligt lokalen och rusade bort till Forum Romanum för att se gladiatorkamperna som Aemilius Paullus arrangerade.
Under det andra århundradet f v t blev den romerska eliten allt rikare. I sin strävan att bevisa för alla att den avlidne och hans efterlevande tillhörde det absoluta toppskiktet lade släktingarna ned alltmer tid och pengar på gladiatorkamper. Antalet gladiatorer per spel kunde räknas i hundratal. Eftersom spelen tilltalade en stor publik blev den direkta kopplingen till själva begravningen av de avlidna förfäderna dock allt lösare. Aristokratin kom att betrakta begravningsspelen främst som ett sätt att öka sitt anseende och lade därför allt större vikt vid att roa publiken. Detta kom tveklöst till nytta under den sena republiken. De sinsemellan splittrade senatorerna vinnlade sig nämligen om sina egna karriärer och det var gynnsamt att knyta an till en större allmänhet.
Hur betydelsefulla gladiatorspelen hade blivit för att för att vinna folkets gunst stod klart 122 f v t. Kamper hade planerats och ett antal höga ämbetsmän hade låtit uppföra en läktare runt arenan för att kunna hyra ut platser. Gaius Gracchus, en av folktribunerna detta år, befallde att läktaren skulle tas bort så att de fattiga skulle få se spelen gratis. Då ingen brydde sig om hans befallning lät han slå sönder läktaren på natten före spelen och kunde sedermera erbjuda gratis platser nästa dag. Folket var nöjt och hans medtribuner rasande, vilket förmodligen kostade honom återvalet som folktribun (att han inte blev återvald vet vi).
Året 65 f v t ville Julius Caesar arrangera ett gladiatorspel för sin sedan länge bortgångne fader med trehundratjugo par slavar. Men senaten var orolig att hans redan stora popularitet hos befolkningen i staden skulle öka ytterligare och införde en bestämmelse som begränsade antalet gladiatorer. Beslutet föranleddes framför allt av rädslan för att det i en stad utan officiell polismakt - en sådan infördes först under Augustus - skulle finnas allt för många beväpnade och vältränade kämpar som kunde bistå sin anförare om läget hettade till.
När Caesar senare, 46 f v t, blivit diktator och som en följd av sina erövringar i Gallien var en mycket förmögen man behövde han inte ta lika stor hänsyn till sådana blödiga invändningar och arrangerade gladiatorspel på Forum Romanum. Det var inte bara slavar som kämpade utan också några romare från ansedda familjer. Suetonius berättar att Furius Leptinus, en man med flera praetorer i släkten, och Quintus Capenus, advokat och före detta senator, kämpade mot varandra.
Fram till mitten av första århundradet f v t gjorde man skillnad på ludi, som anordnades av staten, och munera, som anordnades av privatpersoner. Med tiden kom dock skiljelinjerna att bli allt tunnare och det var bara en tidsfråga innan höga ämbetsmän skulle anordna gladiatorspel på statens bekostnad. Detta skedde i april år 42 f v t. Den politiska situationen var just då utomordentligt tilltrasslad och man hyste stor rädsla för framtiden. Kampen mellan Caesars mördare Brutus och Cassius och anhängarna till den döde diktatorn närmade sig ett avgörande. Somliga menade att den romerska staten var i fara eftersom man överallt såg märkliga tecken på stora förändringar i kosmos.
I Rom ska solen ha antagit enorma mått och lyst både dag och natt, för att sedan skrumpna ihop och knappt ge något ljus ifrån sig alls. Från Caesars och Antonius palatsträdgårdar hördes nattetid basuner och vapenskrammel. Från härlägren ljöd vrål. Ett barn föddes med tio fingrar på var hand och en mulåsna födde ett föl som framtill var en häst och baktill en mulåsna. Gudinnan Minervas vagn slogs i bitar på Circus Maximus och det rann blod ur Jupiterstatyns ena skuldra på Albanska berget (idag Monte Cavo). Floder torkade eller rann baklänges till sina källor. Romarna såg alla dessa järtecken som ett tecken på att gudarna måste blidkas för att rädda staten. Edilerna ansåg att kappkörningarna på Circus Maximus inte räckte för att blidka gudinnan Ceres och beslutade att istället anordna gladiatorspel.
Detta beslut fick stora konsekvenser eftersom gladiatorspel hittills hade anordnats av privatpersoner och hängt samman med individers frånfälle. Nu kom de att brukas för ett högre syfte, nämligen statens fortsatta existens. Man satsade också mer pengar på gladiatorspel; programmen växte och blev mer varierade och jakten på vilda djur lyftes över från ludi till gladiatorspelen. Det var endast spelplatserna som inte förändrades. Det byggdes visserligen amfiteatrar i sten i Syditalien men Rom hade ännu ingen lämplig scen. Man fortsatte hålla gladiatorspel på Forum Romanum och på det närbelägna Saepta Julia, en rektangulär, inhägnad tomt bakom Forum Romanum där folkförsamlingen sammanträdde under republiken.
Spelplatserna måste anpassas inför varje enskilt spel. 34-29 f v t lät förvisso Statilius Taurus bygga en amfiteater i sten på Marsfältet. Den kan dock inte ha gjort särskilt stort intryck eftersom spelen även under de påföljande decennierna fortsatte som vanligt på Forum Romanum…
Källa: Fik Meijers bok om gladiatorer.
(Varning för mycket starka scener i filmklippet ovan).
Idag är terrorismen global och gränslös, det måste också motståndet gentemot den vara. Därför är det naturligtvis positivt att allt fler länder börjar ta hotet på allvar och att ständigt fler globala och gränsöverskridande samarbeten gentemot terrorn initieras.
Den nyligen klubbade och mycket omdiskuterade FRA-lagen bör betraktas i detta, sitt rätta sammanhang; som ett naturligt svar på den globala terrorn - därför är den också positiv. På samma sätt bör vi även betrakta ett eventuellt framtida informationsutbyte mellan EU och USA vad avser transaktioner och internetvanor - som något positivt.
Det handlar trots allt om åtgärder som syftar till att minimera den globala terrorismens manöverutrymmen, och inte om någonting annat. Till syvende och sidst är det klyschigt nog som så, att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta!
Traditionen (som det går att läsa om här) lär att Kshatriyas är metafysiskt kallade att tjänstgöra som vakter, poliser, militärer - väktare, etc.
Kshatriya är således något kastbundet, något man föds till, något som har litet, eller intet alls, med social konstruktion att skaffa.
Kshatriyas funktion/syfte är att tjäna den bestående ordningen, att upprätthålla rådande samhällsskick utan att grubbla över dess natur. Allt annat vore naturvidrigt!!!
Länkar:
You Tube: Special Forces training
Stor humor utlovas…
more about "Mark Steyn on Multiculturalism", posted with vodpod
Fantastisk kvällsmusik…
more about "Alison Balsom plays Paganini", posted with vodpod
Artikeln tillägnas en sann gladiator och sann kamrat som i skrivande stund befinner sig i Rom.
Redan för länge sedan, då man slutade köpslå om våra röster, lät vi ämbetena vara; folket som förut utdelat fältherremakt, legioner, ämbeten - allt! - Det nöjer sig numer med mindre, önskar sig blott två ting - bröd och skådespel!
Juvenalis
Under de två första århundradena av vår tideräkning var gladiatorspel en av romarrikets fasta institutioner. Så gott som varje medelstor, eller större stad hade en amfiteater där spel anordnades med jämna mellanrum. Åskådarna kom från alla befolkningsskikt. Kejsarna gjorde propaganda för spelen och utnyttjade dem för att uttrycka sin samhörighet med folket i hela riket, men framför allt för att visa sitt obegränsade herravälde över människor och djur.
Med tanke på att gladiatorspel var så populära är det överraskande att det endast på tre ställen i den romerska litteraturen från den sena republiken och kejsartiden nämns något om deras ursprung och då dessutom mycket kortfattat. En orsak skulle kunna vara att det var allmänt känt att gladiatorkamper hade en icke-romersk bakgrund, vilket de chauvinistiska romarna helst inte ville höra.
Den tydligaste åsikten formulerades av den grekiske författaren Nikolaos från Damaskus under första århundradets andra hälft.
Romarna arrangerade gladiatoruppträdanden, en sed de övertagit från etruskerna, inte bara vid folkfester och på teatrar, utan också vid festmåltider. Vissa personer bjöd ofta ut sina vänner, inte bara för att äta och för andra nöjen, utan också för att se två eller tre gladiatorpar. När sällskapet väl ätit och druckit tillräckligt ropade de in gladiatorerna. Och så snart någon av kämparna fick halsen avskuren klappade de belåtet händerna. Det har till och med hänt att en person i sitt testamente bestämt att de vackraste kvinnorna som han köpt måste utkämpa en tvekamp, och en annan att unga pojkar, hans älsklingsgossar, måste göra det.
Det andra omnämnandet kommer från Isidorus av Sevilla. På 600-talet skrev han i sin etymologiska ordbok Origines att det latinska ordet lanista - som betyder gladiatortruppsentreprenör (gladiatorförmedlare/gladiatorbas) på etruskiska betydde bödel eller skarprättare. Och sedan har vi den kristne auktorn Tertullianus (slutet av 100-talet, början av 200-talet). När han beskriver ögonblicket vid eftermiddagsavrättningarnas (och kanske gladiatorspelets) slut, då den otäckt utstyrde figuren Charon kommer in på arenan i sällskap med guden Merkurius för att ledsaga de dödas kroppar på deras sista färd ut från arenan, gör han det i ordalag som leder tankarna till den hammarslungande etruskiske dödsguden Charun (mer om honom senare).
Ända fram till 1900-talets början godtogs den etruskiska förklaringen nästan utan invändningar, vilket är minst sagt märkligt eftersom det i de flesta undersökta etruskiska gravkammare saknas avbildningar av väpnade tvekamper. Däremot har man funnit bilder på atleter som utkämpar envig med knytnävarna, samt bilder på djurhetsningar (djur som hetsas att anfalla människor).
När man upptäckte gravmålningar från mitten av 300-talet före vår tid, i Lukanien och Kampanien undergrävdes den etruskiska teorin. På fresker i Paestum finns diverse element avbildade från så kallade begravningsspel, bland annat kampen mellan två tungt beväpnade män, utrustade med hjälmar, sköldar och spjut. Förekomsten av en domare antyder att det borde röra sig om en tvekamp som utkämpades till en framstående avliden persons ära. Med tanke på att också de tidigaste romerska gladiatorkamperna nämns i samband med begravningsspel kom de sannolikt till Rom via Kampanien.
Detta innebär dock inte att gladiatorkamperna hade sitt ursprung i Kampanien. Det kan nämligen inte uteslutas att grekerna som var aktiva i området redan från 700-talet, introducerade sina begravningsspel med människooffer där. Grekerna trodde att fångarnas blod gav de avlidna kraft inför deras svåra vandring ner till underjorden. I Kampanien skall begravningsspelen med tiden ha lösgjort sig från sina grekiska rötter och människooffren ha ersatts med kamper på liv och död som utkämpades intill graven.
De tidigaste romerska gladiatorkamperna var en del av begravningsriterna för betydande personer. Släktingarna tog tillfället i akt att underlätta den avlidne anförvantens övergång från de levandes värld till dödsriket och på samma gång visa upp sitt eget välstånd, anseende och makt. Inte sällan hade den döde aristokraten själv gett instruktioner för programmet och de efterlevande släktingarna uppfyllde sedan hans sista önskan. Därför kallades begravningsspelen också munus (pluralis munera), som betyder åtagande, plikt, i detta fall gentemot den döde. Begravningsspelen var en privatangelägenhet, de finansierades ur privatpersonens egen ficka i syfte att ge den avlidnes släkt högre anseende. Staten hade ingen del i det, även om uppdragsgivarna var framstående individer som innehade funktioner i det offentliga livet.
Vilken betydelse gladiatorkamperna hade vid begravningen av framstående aristokrater redogör den kristne författaren Tertullianus för. I sitt verk De Spectaculis berättar han att de gamla romarna trodde att de med dessa skådespel gjorde de döda en tjänst. Ursprungligen ska de ha brukat en betydligt strängare form av människooffer, där fångar eller mindervärdiga slavar som köptes enkom till detta ändamål offrades i övertygelsen om att den dödes själ renades av människoblod.
Det kan tänkas att Tertullianus kom med det påståendet för att det låg i hans intresse att diskreditera gladiatorkamperna. Å andra sidan kan man peka på att Tertullianus uppgifter återfinns redan hos författaren Festus, som på 100-talet kort och gott meddelar:
Det var brukligt att offra fångar vid tappra krigares gravar; när grymheterna i denna sedvänja blev uppenbar övergick man till att låta gladiatorer kämpa med varandra intill graven.
Att gladiatorkamper var en mildare form av människooffer ifrågasätts av vissa forskare som inte anser att kopplingen är självklar. Dessa påpekar att grekerna och romarna dödade sina offer vid begravningsspelen genom att skära halsen av dem på den avlidnes likbål eller begrava dem levande, men aldrig skulle ha försett dem med ett spjut eller svärd som de kunde ge sig på andra människor med. Gladiatorkamper hade alltså inget med människooffer att göra utan tanken var istället att gladiatorerna under begravningsspelen med sina tappra tvekamper skulle illustrera dygder som gjort Rom mäktigt och som även den avlidne visat under sin levnad: styrka, mod och beslutsamhet. I en tvekamp levandegjordes dessa egenskaper för att uppmuntra de närvarande ungdomarna att följa sina förfäder i spåren.
Första gången man talar om gladiatorkamper i Rom är i samband med inledningsåret för det första puniska kriget, år 264 före vår tid. Förre konsuln Junius Brutus Peras bägge söner lät två gladiatorpar duellera med varandra på Forum Boarium - under faderns begravning. Kämparna kallas i texterna bustuarii, ett ord avlett av bustum, som betyder likbål eller gravplats. Det betyder dock inte att gladiatorerna kämpade vid graven som tillhörde den avlidne till vars ära kamperna anordnades utan bara att de uppträdde som inramning till en begravningsceremoni. Troligen ägde kampen rum en kort tid efter begravningen, efter en kortare sorgeperiod.
Källa: Fik Meijers bok om gladiatorer.
